Slutet gott
Lite över en vecka har gått sedan vi kom fram till David, Martha och Alba i Chicago. Tiden har gått fort men samtidigt känns det som evigheter sen vi kom och tryckte på dörrklockan in till deras mysiga lilla gula hus. 
Det tog inte lång tid innan vi kände oss som hemma och hittade runt i området, det tog dessvärre lite längre tid för Alba (som nu är 17 månader) att bli bekväm med våran närvaro. Vi kanske inte gjorde bästa intrycket genom att vi hade tagit över hennes lekrum vilket hon fick reda på när hon bankade in dörren med sin vagn kl 07.00, såg oss i sängen och började störtgråta...
Torsdagen blev en slappardag. Vi hängde hemma nästan hela dagen med Marta och Alba. Tanken var att vi skulle gå förbi Doo-Doo (lekpark för er som inte förstår) men det började att spöregna så vi fick leka hemma.
Vi rörde oss sen hemmåt smågungandes av rythmen, förmodligen.
Tisdagen var våran sista heldag i staden. Eftersom det kom ett nytt besök efter oss så hjälpte vi till att städa huset. Det blev en grundlig städning av hela huset så det sken igen ifrån köket till toaringen. Detta beslutade Simon med att ta en sedvanlig "paus" på dasset som låg på övervåningen. David hade precis startat en jobbrelaterad telefonkonference som han behövde ytterst fokusering till. Den sedvanliga pausen fick pulsen att höjas då den nypolerade stolens innehåll inte ville försvinna... inte nog med det vattnet som brukar sluta bara fortsatte ösa på och det närmade sig sakta men säkert den övre kanten... Simons puls var på högvarv och svetten rann som bara den i pannan då jag insåg att det var nära en överavämning på toaletten på övervåningen som saknar klack vid dörren och precis utanför är det en brant trapp ner till huvudvåningen där David har sin viktiga telefonkonference. Mitt i det läget bankar Malin på dörren... "Simon vi ska gå nu!, vad gör du?"... jag visste knappt vad jag skulle svara och det enda som kom ut var... "Det här kommer ta ett tag!"... "Då går vi" svarar Malin. Det var en bra räddning kan man säga. Jag hittade kranen som stängde av vattnet i hörnet av rummet när det återstod ca en centimeter kvar till katastrof. Nu flöt det min väg...ordagrant... Malin, Marta och Alba var ur huset. Nu gälde det bara att lösa det här på ett tyst och smidigt sätt utan att störa den pågående konferencen. Jag sökte men fann inga hjälpmedel, det slutade med att jag fick spriga ut utomhus för att försöka hitta pinnar jag kunde peta med men dessvärre hade jag ingen tur där heller, en fjuttig kvist gjorde ingen nytta. Jag smög runt som en indian i huset och hittade nycklarna till källaren. Efter jag låst upp två dörrar stod den där. Jag var gladare än Askungen när hon ser sin klänning när jag fick se den, Avloppsrensaren! Jag smög upp och åtgärdade problemet, det lät som jag spolade ner en elefant vilket jag hoppades inte hördes på samtalet. Jag gjorde en grundlig städning igen och han precis ner med min räddare i nöden till källaren, låste, la tillbaka nycklarna, satt mig i soffan och pustade ut... precis då kom de andra hem ifrån butiken. "Hallå, vi är hemma!... men Simon!, har du glömt ta av kastullen kokande potatis... du hade en uppgift!"... Det var bara att se skamsen ut och be om ursäkt.
På tisdagen blev det två sorgliga avsket. Dels för att lämna David, Marta och Alba i Chicago, men även att Simon flög hem till Sverige medan Malin satt sig på ett flyg till New York. Även fast det bara var en vecka så är det alltid tråkigt att vara utan världens bästa filur man har så roligt med! Vad hon gjode i New York det får hon skriva om själv för det har jag nog inte alla detaljer om :)
Det tog inte lång tid innan vi kände oss som hemma och hittade runt i området, det tog dessvärre lite längre tid för Alba (som nu är 17 månader) att bli bekväm med våran närvaro. Vi kanske inte gjorde bästa intrycket genom att vi hade tagit över hennes lekrum vilket hon fick reda på när hon bankade in dörren med sin vagn kl 07.00, såg oss i sängen och började störtgråta...
Men vi gjorde framsteg, Malin blev ganska snabbt accepterad och blev en favorit i form av resesällskap bak i bilen. Simon med sitt ovårdade skägg vart godkänd att läsa sagor efter 9 dagar :) men det kom tillslut. Det finns mycket positivt man kan säga om denna karaktärsstarka lilla dam men vi ska fortsätta med Chicago.
Första dagen tog vi oss ut hela gänget för att besöka ett tempel en bit norr upp i stan. Omringat av miljondollarvillor, sjön och universitet så låg det inte bara fint det såg fint ut också. Trots det goda budskapet om en enad religon och godhet så kunde man inte komma ifrån den överhängande sekt kännslan. Speciellt när man blev välkommnad och fick en lektion av samma gubbe 2 gånger inom loppet av ett toabesök trotts att det var ca 8 besökare där...
Det var i alla fall en trevlig tur som vi avslutade med mat på en libanesisk restaurang och lite glass. Kvällen rundades av hemmavid med middag och historier om allt som har hänt det senaste året.
Nästa dag bestämde vi oss för att ta en sista utflykt utanför stan, eftersom vi fortfarande hade kvar våran hyrbil. Vi satt oss i fiestan och begav oss sydväst längs Chicago river tills vi efter ca 1,5 timme kom fram till en ravin vid floden. Där gjorde vi som många andra amerikaner denna soliga dag och tog en tur längs en vandringsslinga, vi stod på en klipp-platå där de gamla pälsjägarna haft ett fort för att skydda sig mot indianerna och vi hamnade i raviner med vattenfall.
Efter en välbehövlig och svettig promenad med alla smygrökande buskpuffande amerikaner som prassla runt så begav vi oss hemmåt.
Dagen därpå började vi med att åka ut till flygplatsen för att lämna bilen trots att Malin var nervös att vi tankat i för lite och fötmodligen att Simon glömt stänga tanklocket så gick det bra och vi satt oss på en tunnelbana ner mot stan. På stan tog vi en takeout lunch som vi käkade i parken i skuggan av den så kallade "bönan", silver dome i Millenium park. Sedan tog vi en lång promenad längs vattnet. Efter några timmar i solen så kom våran naturliga instinkt så som djuren på savannen, att söka efter ett vattenhål. Detta fann vi en bit norr ut i stan, i form av ett mikrobryggeri där vi testade ölsorter hej vilt tills David, Marta och Alba dök upp. Deras favorit pizzahak fans bara ett stenkast ifrån... inte helt slumpartat... där vi tog en middag och åt oss proppmätta.
På onsdagen var det dags, storshopping! Med Marta bakom ratten styrde vi stabilt fram medans Alba stod för underhållning i baksätet med lite högläsning. På outlet området tömde vi sedan spargrisarna för att gå loss bland presenter och olika produkter för eget bruk. Väl hemma blev det lite slappande framför tvn, vi åkte och handla mat och sedan blev det en tidig kväll.
Torsdagen blev en slappardag. Vi hängde hemma nästan hela dagen med Marta och Alba. Tanken var att vi skulle gå förbi Doo-Doo (lekpark för er som inte förstår) men det började att spöregna så vi fick leka hemma.
På fredagen visade sig det att vi skulle vara barnvakter då David och Marta skulle på Beyoncé konsert så på dagen passade vi på att åka in till stan för att äta på Malins efterlängtade Cheesecake factory. Vi började promenera lägs floden, tog lite selfies framför Trump-tower för att sedan sätta oss och äta den mest friterade menyn i hela vårat liv vilket vi såklart svalde ner med en bit choklad och kola överpackad cheesecake tårtbit. Vi stutsade hemmåt och började vårat barnvaktspass. Vi var så tunga så vi kunde inte röra oss ur soffan, så det fick bli ett "orange is the new black" maraton den kvällen på tv.
Lördagen så åkte våra värdar iväg till Toronto så vi festade till det med en utekväll tänkte vi. Vi bokade bord till Weber grill resturangen, en resturang där allt grillas på webergrillar. Såklart för att hålla oss vakna så tog vi en redig sovmorgon fölt av en hemmabrunch. Vi rörde oss ner på stan för att göra ett försök i att åka upp i Willis-tower, dock var det 2,5 timmas kö så vi hoppade över det. Vi gick och tog en kaffe downtown och rörde oss senare till restaurangen som bjöd på rediga biffar. Med mat i magen skulle vi ta kvällen med storm. Vi hade som tur var inte behovet att gå så långt då det vi sökte låg bara ett kvarter bort. En inröken gammal sleten bluesbar med liveband. Till en början såg det inte mycket ut för världen men när den gamla gubben som såg ut att plockat bomull hela sitt liv med sin elgitarr i handen började riva loss, kompad av ett gäbg trummor, en stel gubbe på bas och en äldre man i yngre kläder med sin lilla läderportfolio fylld av munspel, så förvandlades den annars rätt stela baren till ett vibrerande litet hak fylld med vaggande afroamerikanska kvinnor som ropar "Amen". Den amerikanska södernkänslan gick nästan att ta på vilket bjöd på en upplevelse som förmodligen är omöjlig att hitta i Sverige.
Vi rörde oss sen hemmåt smågungandes av rythmen, förmodligen.
På Söndagen tog vi en sovmorgon...skräll... som vi följde upp med lite soffhäng. Simon hade googlat upp stans bästa korvhak som bara låg en 20 minuters promenad norr ut i de Tyska kvarteren. De hade en beergarden på taket där man kunde dricka öl, äta korv och kolla på stadens skyline. Väl där visade det sig att vi var så törstiga så det blev vatten, det som en gång var en fin utsikt över staden hade täckts av ett nybyggt kontorshus på andra sidan gatan, vilket resulterade i att det vara blev korv, men det var inte fy skam! Vi rörde oss sen ner mot stan, det blev en redig promenad som vi avslutade på ett italienskt charkeri med salami, ost och vin, vi lyckades även klämma i oss en gelato. Väl förberedda så bokade vi in oss på en båttur längs stadens floder. Turen skulle förklara stadens arkitektur och uppbyggnad. Det var en väldigt intressant tur vi våda tyckte var bra, samt väldigt fin då vi åkte efter solen gått ner och staden får ett helt annat lyft när alla ljusen kommer på. Dock var Malin surare än en citron över att man var tvungen att bli fotograferad innan man gick på båten, bilden blev nog inte så bra då Simon började gapflabba i kortögonblicket vilket fick oss båda att se ut som ostkrokar. Vi köpte inte bilden efter ifall ni måste veta...
På måndagen så tog vi en promenad längs sjön vid den norra delen av stan. Vi stannade längs vattnet och kollade på alla lyckliga hundar som lekte och simmade med bollar, Malin fick också leka med en 4-månaders golden retriever valp. Vi hade ett mål dock. Simon hade tyckt att det började bli lite glest mellan hamburger intagen så vi satt bäring mot en av Chicagos topp 10 hamburgerhak. Då det var matchdag kryllade det av basebollfans överallt i området kring Wrigley field men vi fick som tur var plats ändå. En helt klart god burgare gjort på ett mikrobryggeri som ägs och bryggs av tjejer. De hade väldigt god öl också! Sedan begav oss hemåt för att ta emot våra värdar med öppna armar då de kom hem ifrån toronto. Vi försökte även oss på att tillaga krabkakor maryland stil till kvällssnacks.
Tisdagen var våran sista heldag i staden. Eftersom det kom ett nytt besök efter oss så hjälpte vi till att städa huset. Det blev en grundlig städning av hela huset så det sken igen ifrån köket till toaringen. Detta beslutade Simon med att ta en sedvanlig "paus" på dasset som låg på övervåningen. David hade precis startat en jobbrelaterad telefonkonference som han behövde ytterst fokusering till. Den sedvanliga pausen fick pulsen att höjas då den nypolerade stolens innehåll inte ville försvinna... inte nog med det vattnet som brukar sluta bara fortsatte ösa på och det närmade sig sakta men säkert den övre kanten... Simons puls var på högvarv och svetten rann som bara den i pannan då jag insåg att det var nära en överavämning på toaletten på övervåningen som saknar klack vid dörren och precis utanför är det en brant trapp ner till huvudvåningen där David har sin viktiga telefonkonference. Mitt i det läget bankar Malin på dörren... "Simon vi ska gå nu!, vad gör du?"... jag visste knappt vad jag skulle svara och det enda som kom ut var... "Det här kommer ta ett tag!"... "Då går vi" svarar Malin. Det var en bra räddning kan man säga. Jag hittade kranen som stängde av vattnet i hörnet av rummet när det återstod ca en centimeter kvar till katastrof. Nu flöt det min väg...ordagrant... Malin, Marta och Alba var ur huset. Nu gälde det bara att lösa det här på ett tyst och smidigt sätt utan att störa den pågående konferencen. Jag sökte men fann inga hjälpmedel, det slutade med att jag fick spriga ut utomhus för att försöka hitta pinnar jag kunde peta med men dessvärre hade jag ingen tur där heller, en fjuttig kvist gjorde ingen nytta. Jag smög runt som en indian i huset och hittade nycklarna till källaren. Efter jag låst upp två dörrar stod den där. Jag var gladare än Askungen när hon ser sin klänning när jag fick se den, Avloppsrensaren! Jag smög upp och åtgärdade problemet, det lät som jag spolade ner en elefant vilket jag hoppades inte hördes på samtalet. Jag gjorde en grundlig städning igen och han precis ner med min räddare i nöden till källaren, låste, la tillbaka nycklarna, satt mig i soffan och pustade ut... precis då kom de andra hem ifrån butiken. "Hallå, vi är hemma!... men Simon!, har du glömt ta av kastullen kokande potatis... du hade en uppgift!"... Det var bara att se skamsen ut och be om ursäkt.
Senare på kvällen så körde vi ut ifrån staden till en liten ort vid namn Madison, ca 2 timmar bort. Där hade vi bokat biljetter till en svensk artist vid namn "Tallest man om earth". I en härlig nostalgisk byteater så bjöd han på en väldigt bra konsert som vi alla njöt av. En perfekt avslutning på resan, mitt på den Amerikanska vischan.
På tisdagen blev det två sorgliga avsket. Dels för att lämna David, Marta och Alba i Chicago, men även att Simon flög hem till Sverige medan Malin satt sig på ett flyg till New York. Även fast det bara var en vecka så är det alltid tråkigt att vara utan världens bästa filur man har så roligt med! Vad hon gjode i New York det får hon skriva om själv för det har jag nog inte alla detaljer om :)
Windy City
Vi lever och svettas i Windy City, en uppdatering kommer inom kort ;)
brum brum
Nu har det passerat några dagar, just nu sitter Malin bakom ratten medan jag skriver det här. Vi är mitt uppe i våran mastodonta resedag delux... 9 timmar motorväg. Simon kan inte sluta tänka på cheeseburgaren vi hade i Toronto medans Malin helst vill spy efter jag sitter med en Dr.Pepper läsk i passagerarsätet. Nåväl, för ca 3 dagar sen var vi fortfarande i Montreal. Vi hade som tidigare sagt gjort stan, så vi tänkte oss en annan typ av upplevelse. Vi fick tipset att åka till Omega Park, en park lite lätt förklarat är en amerikaniserad blandning av kolmården och skansen... man åker bil i en park med lokalt förekommande kanadensiska djur vilket man matar tjocka med morötter ifrån sitt bilfönster.
Efter någon timmes åkande var vi där. När vi passerade den första färisten stod där den morotskåtaste kronhjorten på jorden som med tungan hängandes utanför kom galloperandes mot våran lilla vita fiesta. Kåthjorten dräglade över allt på bilen... taket, framrutan, sidospeglarna med mera. Scenen som utapelade sig kunde närmast likna en vegetarisk variant av Jurassic Park då den fruktade köttätande T-rexen förösker äta upp allt mumsigt innehåll i bilen... fast nu handlade det om en Hjort och morötter...
Efter frukosten begav vi oss söder mot detta beryktade och mytomspunna vattenfall som dykt upp på geografilektionerna som liten. Väl där efter lite köandes på motorvägen så viste vi inte riktigt vart vi skulle för att få njuta av denna naturupplevelse, det slutade med att vi svängde in mellan kasinot, imax bion och porrshoppen för att hitta en grusparkering för 10 dollar där vi tog en trapp ner som luktade mer kiss än en McDonaldstoalett kl 4 på en lördagmorgon för att komma fram till utkiksplatsen som visade de mäktiga fallen som nu var 10 gånger mindre än de kasinon, hotell och utkikstorn som omringade dem... om det här skulle vara en naturupplevelse så har den kännslan tyvär sedan länge försvunnit även fast fallet i sig var fint. Efter en promenad i området på ca 20 min kände vi oss nöjda och började bege oss mot Chicago ifrån Buffalo. Så nu sitter vi här... hejja hejja
Efter någon timmes åkande var vi där. När vi passerade den första färisten stod där den morotskåtaste kronhjorten på jorden som med tungan hängandes utanför kom galloperandes mot våran lilla vita fiesta. Kåthjorten dräglade över allt på bilen... taket, framrutan, sidospeglarna med mera. Scenen som utapelade sig kunde närmast likna en vegetarisk variant av Jurassic Park då den fruktade köttätande T-rexen förösker äta upp allt mumsigt innehåll i bilen... fast nu handlade det om en Hjort och morötter...
Tillslut lyckades vi ta oss loss och rörde oss vidare in i parken som bjöd på intressanta möten med Kronhjort, Dovhjort, Vildsvin, Älg, Bufflar, Myskoxar, Vargar, Fjällrävar, Tvättbjörnar, Bergsgetter, Kanadagäss givetvis och tillslut Malins favorit Skogsmurmeldjur.
Kvällen avslutades med en härlig middag tillsammans med familjen vi har bott hos de senaste dagarna.
Dagen därpå fick bli resedag. Det som på kartan såg ut att ta 2 timmar med bil visade sig ta ca 6 timmar så förutom att Simon glömde stänga tanklocket när vi tanka vilket gav fina blickar på motorvägen. Vi passade till och med på att köra genom stan för att bosätta oss ca 40 min efter stan så vi kunde ta pendeln in till stan samt slippa de timtals långa köerna för att ta sig ut ifrån stan på lördagar. Vad vi inte riktigt visste var att vi hamna mitt i Torontos jet-set villa område. Eftersom vi var lite sega så tog vi en sväng på byn, köpte hem mat ifrån wholefoods och besökte Kanadas motsvarighet till systembolaget där efter vi betalat får kommentaren "Hope to see you again soon"... den får man inte ofta på systemet.
Nästa dag var våran "All in Toronto dag".
På 24 timmar ska vi göra "allt" Toronto har att erbjuda för att stimulera våra intressen. Efter tagit pendeln in tilö stan började vi med att ta oss upp till området Yorkville och där åkte vi upp till en takrestaurang för att njuta av utsikten, solen, drycken och en tallrik färsk tonfisk.
Den pratglada servitricen bjöd gladeligen på hennes bästa tips om vad vi inte fick missa, så med det i bagaget traskade vi ner emot gamla stan och de gamla destilleri området som nu har blivit ett resturang och bar område. Där satt vi oss i solen på en uteservering, drack mojito och käkade mexikansk mat och tryckte guacamole för glatta livet.
Med två mål mums i magen gav vi oss ut på en promenad längs queen street, en promenad som bjöd på allt ifrån skyskrapor till radhus. Gatan kantas av resturanger, butiker och barer som ploppar upp överallt, alla med olika teman ifrån varandra. Vi satt oss i en park i solen och tog det lungt. Kikandes på hundar och människor i alla dess former innan vi tog oss in på en restaurang som hetter RHUM, som den låter så består drinkarna av rom i över 200 sorter och maten har caribiskt tema. Vi testade bara lite snacks här och rom såklart innan vi traska rakt över gatan till en liten bar vi namn Cocktail Bar som vi fått förklarat ska ha stans bästa drinkar. Gott var det och väl sultna efter allt sörplande rörde vi oss vidare till en liten restaurang vi fått tips om. Vid namn 416 såg den inte mycket ut för världen och väl inne kändes det som en vanlig pub.
Men när ölen och maten stod på bordet så hamnade man i drömarnas land. Ibland kan man tro att kockar är magiker och det här fallet var inget undantag. Eftet mumsat i oss koreansk kyckling, biff tartare, abourgine/mozzarella burgare och tonfiskwraps så va vi ganska mätta. Men då stämningen var god och ölen "octopus wants to fight" så tänkte Malin att några bitar ost kunde passa, som hon beställde in "chopped cheese"... detta visade sig dock vara en cheeseburgare. Dock inte vilken cheeseburgare som helst, utan den godaste cheeseburgare vi båda någonsin ätit!
Med den goda upplevelsen rörde vi oss hemmåt, förbi jazzbarernas inlevelserika liveuppträdanden, hem till sängen för att göra sig redo för Niagarafallen och bilåkning nästkommande dag.
Efter frukosten begav vi oss söder mot detta beryktade och mytomspunna vattenfall som dykt upp på geografilektionerna som liten. Väl där efter lite köandes på motorvägen så viste vi inte riktigt vart vi skulle för att få njuta av denna naturupplevelse, det slutade med att vi svängde in mellan kasinot, imax bion och porrshoppen för att hitta en grusparkering för 10 dollar där vi tog en trapp ner som luktade mer kiss än en McDonaldstoalett kl 4 på en lördagmorgon för att komma fram till utkiksplatsen som visade de mäktiga fallen som nu var 10 gånger mindre än de kasinon, hotell och utkikstorn som omringade dem... om det här skulle vara en naturupplevelse så har den kännslan tyvär sedan länge försvunnit även fast fallet i sig var fint. Efter en promenad i området på ca 20 min kände vi oss nöjda och började bege oss mot Chicago ifrån Buffalo. Så nu sitter vi här... hejja hejja
Bonjour
Natten bjöd på en svettig historia, då A/Cn i rummet inte gick att sänka värmen på. För att göra vår upplevelse bättre på Quality in hjälpte det inte att vi blev väckta av att en person stod och rökte marijuana utanför våran fläkt in till rummet... dagen kunde börja bättre men men efter lite frukost tog vi oss ner på stan för en runda. Vid lunchtid så tittade vi på varandra och kom överens att det vore gott med en maträtt som inte innehåller bröd för omväxlings skull... det blev pizza, men till pizzans försvar så var den väldigt god!
Med lite mat i magen rörde vi oss vidare norr ut. Vi åkre krokiga vägar längs Lake Camplain, ut på öar och halvuddar tills vi tillslut nådde gränsen. Väl framme vid det lilla båset blir man ju alltid lite nervös över hur der ska gå och vilka frågor de kommer att ställa. Malin som är våran retoriska ryggrad i förhållandet fick svara på tullmannens frågor. Det var de klassiska "Vad ska ni göra här", "Hur länge stannar ni", "Har ni någon alkohol, tobak eller vapen i bilen" alla svar nej, stämplar i passet och vi åkte vidare in i Hockeyns belovade land Kanada. Väl inne åkandes på motorvägen ser jag hur Malin har leende som sträcker sig ifrån öra till öra...
Simon: "Vad är det?"
Malin: "Vet du?"
Simon: "näe?"
Malin: "Hihi, vi har varit olagliga!"
Malin syftar på den halva flaskan vin vi har kvar som vi tagit in i landet.
Malin: "Vad spännande det är att vara skurk"
Vi åkte sedan och träffade Mimmi, Andrew, Jim och Mikaela, där vi ska bo i två nätter. De tog emot oss med öppna armar, fick oss att känna oss som hemma och det var härligt att få massor av tips på bland annat aktiviteter.
Dagen därpå efter en god natts sömn och en hel del kattkelande så tog vi oss in till Montreal för att göra staden. Detta var inte helt okomplicerat... Vi är i Franskt territorium. Detta betyder att en motorväg kan sluta prompt för att sedan dyka upp några kvarter bort, alla skyltar och vägar har franska namn och gärna 4-5 stycken, vi blev varnade av Andy att de gladeligen bötfäller alla bilar som inte är ifrån Quebec inne i centrum så våran regskylt ifrån Texas kanske inte stod så högt upp i fransosernas ögon. Detta gjorde att vi fick parkera en bit utanför stan för att sedan ta tunnelbanan in. Att åka på vägarna här och det kommer en skylt max 70... då ska man tydligen köra 110. Är man som en annan, lite sugen på att hålla hastighetsgränsen, så dröjer det bara några sekunder innan man har tre lastbilar av storleken Optimus Prime som jagar en, våran lilla deceptacon fiat har hamnat i grovt underläge... inte undra på att de goda vinner.
Väl inne i stan två timmar senare så gick fransosernas light variant på deras heliga klenod, Notre dame variation 2.0... men vi båda var överens om att det var en väldigt häftig kyrka.
Efter det lilla lullande i kyrkan lullade vi vidare på stan. Vi passerade allt ifrån glassbarer till toppless barer... kanske förklarade hur vilse vi var... tills vi bestämde oss för att röra oss hemmåt. Påvägen hem stanna vi förbi en butik med friluftssaker där vi skulle köpa varsin vattenflaska. När vi kommer fram till disken så visar det sig att man måste vara medlem för att få handla där, istället för att betala för ett onödigt medlemsskap så åkte vi vidare för att tanka... då visade det sig att vi var tvugna att vara medlemnar på macken för att få tanka där... nu fick det väll ändå va nog. Tillslut gick vi in på Kanadas motsvarighet till "Ica" vid namnet "Iga". Väl framme vid disken sa vi till varanda "Här kan man väl f*n inte behöva vara medlem för att köpa lite grönsaksdipp"... som tur var så behövdes inte det så kvällen i tv soffan var räddad!
Med en flottig Poutine i magen (Montreals stolhet, signatur rätten, mästerverket... pommes med ost och sås... smakade som när man fick schnitzel i skolmatsalen och blandade den bruna såsen med de halvstekta potatisarna... vilket "mästerverk") ska vi nu sova
Natti natti
mätt som en plätt
Dagen börjar med att vi vaknar upp till regn mot rutan i vår lilla bergsby, vilket inspirerade oss att ligga kvar i sängen ett tag innan frukosten som i det här fallet för Simon bestod av snabbnudlar med räksmak medans Malin föredrog cottage cheese med banan. Allt detta mumsiga kombinerat med lite nybryggt kaffe ifrån den pratglada damen som ägde stugan. Hon var väldigt intresserad av att veta allt man kunde veta om svensk natur. Vi gjorde det lätt för oss och sa att allt fanns förutom öken och djungel. Däremot blev man nästan lite förolämpad när hon trode att man kunde köra igenom landet på två timmar... lite större är det faktiskt. Nåja, eftersom det inte blev något hajkande idag pga vädret så bestämde vi oss för att åka vidare och övernatta i den "lilla" sjöstaden Burlington, Vermont, även känd som den stad med mest mikrobryggerier i landet (konstigt sammanträffande)...
Vi tog oss ner på serpentinvägar längs berssidorna, följde vägar längs floder i dalarna medans gransskogen svepte in oss och höll spänningen uppe om att vi skulle stöta på några svarta björnar som kan dyka upp i området. Väl nere på slättlandet tog vi oss över gränsen New Hampshire till Vermont. Amerikanarna är lustiga (eller helt totalt fantasilösa vilket är mer sannolikt) en stor del av städer och byar är döpta efter ställen i Europa, jag vet inte hur många Manchester det finns, men de dyker upp överallt. Det är inte det enda... Norway, Denmark och Finland dök också upp längs motorvägen. Sweden kom senare på en liten sliten väg, där skylten hängde nästan upp och ner, det är inte den ända gången Sverige hamnar på sniskan... då vi besökte en matbutik nu på kvällskvisten (anledningen kommer senare), för övrigt den bästa matbutiken jag varit i någonsin, så fanns där gourmeostar ifrån Norge, Finland och Danmark.... som tur var fanns "Swedish Glögg" på en hylla längre bort.
Inte nog med att vi råkade vara påväg till ölmeckat Burlington, så råkade Ben & Jerrys orginal glassfabrik ligga på vägen... Efter ett snabbt stopp där så checka vi in på vårt hotell och tog en taxi till första bryggeriet som låg en bit utanför stan, mitt bland lastbilsdepåer och gamla tegelfabriker. Vi har varit noga med dokumenteringen av provsmakningen, både manuellt och digitalt, då minnet kan ha sviktat efter 14 provsmakade öl, 5 cider, en redig getostburgare med hemfriterade pommes samt snitzel, avtoppad med ostar, charkerikorv och en vinflaska (som vi köpte på matbutiken). Tur att jag har sparat 9 av 10 gånger på mitt friskis och svettis gymkort, taktiskt av mig. Skönt att vi har frukostbuffe och gym på hotellet samt att vi lämnar stan och beger oss till staden som är kända för sina bagels....
Hej hopp
Sakta och nästan säkert
Två dagar har gått, det känns nästan som två veckor. Det är långa och händelserika dagar som lätt kastar oss ur tidsperspektivet och blandar ihop dagarna. Men så här har ddt varit i alla fall. Igår morse vakna vi ute vid de milslånga stränderna där vi slutade senast. Vi åt frukost, doppade tårna i det "atlant-varma", tog en minimal promenad efteråt som riktiga amerikaner... (mellan punkt A och bilen) och begav oss mot Portland. Halvvägs dit stannade vi på ett shoppingcenter eftersom Simon hade såklart inte packat några passande skor till kommande dags bergsbestigningar... nåja, det var lätt fixat. När vi kom in i Portland så tog vädret en helvändning, den beryktade "zombiedimman" kom, från att vara sol till helt vitt inom en 10 meters radie. Vi hade på agendan att åka ut till kusten för att se stadens beryktade fyr, vilket ändå får jag säga, hamnade i sitt rätta element. Vågorna slog in, en klocka på en boj som slog, båtarnas signalhorn som ljöd och fyren som blinkade.
Efter denna upplevelse så begav vi oss till downtown Portland. Det märks att den här staden "varit" ett vattenhål för förlustande tatuerade sjömän genom åren, vart man än gick låg en pub inom 20 meter och vad vi fick reda på senare är att Portland är världens bryggeritätaste stad... så det var väll inte konstigt, hoppas bara de har fler än 3 stammisar. Men yrselhöjande drycker är inte allt de har i denna stad, Vi hade turen att Malin hittat just rätt ställe för att gå och fylla sitt dagliga hummer behov, och gott var det!
Vi begav oss senare en bit norr ut, till en mindre by som heter Yarmouth. Där hälsade vi på Jen, Andy och deras barn vilket Malin känt sen tidigare. Det vart en mysig hemmakväll med take-away sushi och eftersom dimman nu även eskalerat till regn och blåst så fick vi som tur var sova över, istället för att åka de annars planerade 2 timmarna för att hitta boende...
Morgonen därpå begav vi oss vidare in emot landet efter en fartfylld frukost. Regnet hade passerat och våran klarblå himmel var åter igen på besök.
Efter 2 timmars körning genom landskap med sjöar, lövskog och "jesus is the savior"- bilhandlare, kyrkor och spritbutiker, så kom vi fram till New Hampshires stolthet. The scenic road of 112, som tog oss ifrån Conway till Lincoln genom "White Mountain National Park"
Det blev en hel del stop på vägen, vi vandrade stigar uppför till vattenfall, floder och klipp-platåer som gav spektakulära utsikter, klättrat upp på yttligare ett berg där vi kunde sitta och se på solnedgången över det böljande landskapet (Malin börjar bli en riktig friluftsmänniska). Så nu har vi motionerar bort östkustmaten och gör oss redo för inlandets steak-mani. Kvällen avslutades med att vi åt fried chicken och drack öl framför en brasa vid floden som bildats av det regnvatten som rinner ner ifrån bergen.
Så en toppenavslutning på två härliga dagar som bjudit på stor variation
Bilisterna
Jag vet inte om det var äventyrslysten eller idioten som "inte kunde släppa sin gnisslande fläkt som snuttefilt" i sängen under, som gjorde att vi stod upp vid 7-tiden för att äta frukost. Hur som helst så var vi extremt taggade på att köra bil, så strax efter 8 stod vi utcheckade och redo för att ta oss till flygplatsen för att hämta ut våran hyrbil som vi bokat till 12.00... Väl på plats vid uthyrningsdisken ca en halvtimme senare så går Simon fram till disken och plockar fram körkort och kreditkort medans malin står fortfarande och funderar hur man ska ta sig förbi banden som leder fram till disken... väl framme båda två får vi nycklarna till vår lilla pärla som ska ackompaniera oss för två veckor på resan, en Ford Fiesta modell "minst på parkeringen". Vi slänger in packningen, Simon sätter sig i förarsätet och Malin blir kartläsare. Vi säger till varandra att om vi gör något fel som stopskylt eller missar enkelriktat skylten så tar vi det bara lungt och löser det, vilket känns ganska klokt. Vi satt i nycklarna, åkte ut från parkeringshuset, betalade vägtullen och kände frihetens vingar, vi var på väg!
Vilket 20 minuter senare visade sig vara åt fel håll... vi åkte söder ut istället för norr...
"Lätt" fixat så var vi äntligen påväg åt rätt håll. Destination nordöstra kustlandskapet, mer specifikt Rockport, Cape Ann. En liten fiskeby där man slänger upp några dollar på disken för att slafsa i sig dagsfärsk hummer i solen och titta på en endlös horizont som sträcker sig ut över atlanten. Det blev dock inte bara hummer... gratinerade ostron, musselsoppa och inte minst varsinn kulglass i solstolen.
Även fast vi kunde stanna i en evighet så bar resan vidare norr ut längs kusten där en McDonalds cheeseburgare är mer sällsynt än en hummermacka. Vi hamnade, helt oförberedda, i en "strandstad" där tiden stått still i 30 år... Kiss flipperspelet var fortfarande den trendigaste maskinen i arkadhallen och den vita färgen på husen hade lika lite färg på sig som pizza & fries haket hade fungerande neonrör i sin skyllt.
Med skräckblandad förtjusning så rörde vi oss vidare... Malin var promt sugen på att se en fyr. Hon blev nästan irriterad på hur lite fyrar det var (inte jag som har bidragit alls till att hon tycker om fyrar faktiskt!) att hon höll på att svära... men till vår allas lycka och säkerhet för den delen också, så dök det upp en av de finaste fyrarna vi någonsin har sett!
Trötta och hungriga kom vi sedan fram till en liten "semesterort" där vi tagit på ett beachhouse hostel, lång historia kort fick vi först ett rum av "den nya tjejen på jobbet", det var ett rum på parkeringen, utan värme och med en 90 säng i ett hörn... Då gick Malin in till receptionen igen, då var ägaren där och vårat 90 säng kakelgolv på parkeringen förvandlades till ett rum med havsutsikt, värme, golvmattor, balkong och två 160 sängar... Hon kan allt trolla den där världens bästa Malin!
Nya äventyr imorgon! Godnatt
Red sox, Celtic och Bruins
Boston, ett mecka av patriotism. Vi har ju vid det här laget faktiskt jobbat upp lite rutin efter våra resor tillsammans, trots att vi landa på den öde flygplats, i landet där servicedisken alltid stänger vid klockan sex, så lyckades vi hitta en gratis skyttelbuss som tog och till gångavstånd för boendet. Väl där så var ögonlocken bra tunga vilket resulterade i en tidig kväll i sängs.
Dagen därpå så sökte vi lite fritt på internet vad man inte får missa i denna stad som inte tycker om te... Det nästan alla tipsar om är att gå "Freedom trail", en slinga man följer genom staden som går förbi massa monument och hus som varit av någon typ betydelse genom historiens gång... Jag kan säga som så, vi spenderade ca 5sek per momument längs freedomtrail medans vi spenderade ca 2-5 min per foodtruck eller matstånd i saluhallar längs vägen. Vi kanske har ett lite större matintresse än intresset för massa tråkiga döda gamla gubbar som bott i Boston...
Idag har vi nästan varit imtelektuella, vi besökte lärosätets mekka Harvard för att få in pluggkännslan (sitta i solen och äta supergoda laxburgare och titta på svettiga gubbar i kostym)... Sånt man gör när man pluggar. Efter det tog vi tunnelbanan in till stan igen för att strosa runt i de italienska kvarterens små tegelgränder. Där "ramla" vi in på en liten mysig italiensk pastarestaurang (hemlagat givetvis som alla italienska restauranger) där vi slurpade i massa seafood pasta och drack vin, givetvis lämnade Simon stället med nästan samma mängd tomatsås i magen som på tröjan... påvägen hemmåt hittade vi en butik med bara massa lokala microbryggeri öler samt provsmakning, blev "några" minuter spenderandes där innan vi studsade vidare hemmåt till vårat hostel. Nu ska vi planera lite resa inför imorgon så vi åker åt rätt håll...
hej hopp
Borta bra, men nu var det dags igen!
Nu var det dags igen, en annan kontinent en annan typ av resa. Vi ska till det mytomspunna landet i väst för att bränna pengarna på bensin, burgare och bärs! Fast fullt så vilt kommer det nog inte gå till. Vi sitter just nu på bussen mot arlanda, vårat första stopp. Därefter blir det en kortare flygning till London för att där byta plan vidare till Boston, Massachussets (eller hur det stavas). Vi kommer att där hyra bil och ta en tur upp till Montreal för att sedan ta oss bort till Chicago. Där har ni våran plan, har ni några fler frågor så får jag be att återkomma med svar för vi vet inte så mycket mer själva vid den här punkten....
Tack och hej leverpastej
Bättre sent än aldrig!
Det var ett tag sen vi kom hem ifrån våran resa, 368 dagar om man ska räkna "lite löst". Japan bjöd på en upplevelserik och rolig avslutning på resan tillsammans med bästa resesällskapet Carro och Erik. Det var minst sagt en annorlunda upplevelse, det man såhär i efterhand tänker tillbaka på ibland var den unika kulturen och etiketten samt den otroligt karaktärsstarka maten som bjöd smaklökarna på en resa till både himelen och helvetet. Allt konsumerades mellan kotunga till fiskmagsäck samt en hel del oidentifierade föremål som skulle få vilken ufospanare som helst att tappa tungan ifall de såg en sådan komma flygandes i luften...
Vi åkte allt ifrån höghastihetståg till 1-växelcyklar, Vi besökte allt ifrån bergsbyan till 25-miljonerpersoners städer, vi gjorde allt ifrån gå på nattklubb i takvåningen på ett höghus till att klappa rådjur i en park... till och med gå upp 4 på morgonen för att besöka en fiskmarknad på en röd dag...
Det alla var överens om när vi åkte därifrån var att vi inte kände oss färdiga med Japan, vi kommer nog tillbaka någon dag, för det finns mycket mer att se och uppleva.
Helt normalt?
Alltså Japan, vart f*n ska man börja. Om du tycker EMO-frisyrer är vanligt på landsbygden har du inte varit i Tokyo. Toaletten har en högtalare som härmar det du gör på toaletten fast dubbelt så högt... Vi svenskar tycker redan det är pinsamt med lite toalettorkester och brukar kompensera med att sätta igång duschen eller kranen till handfatet. Det bara förvärrar situationen här då du har en 12tums bas som härmar dina fjärtljud och får det låta som en blandning mellan Swedish house mafia och moraträsk!
Jag menar vad finns inte att gilla med Japan, och det här är bara början
Eller vänta jag förklarar lite till för de modiga som inte redan skakar under filten hemma i soffan och skriker ut i hysteri, "Vart kommer de här människorna ifrån!?"
Jo, vi bor på ett kapselhotell, dvs vi delar på en liten fyrkantig kub med lock som ligger inklämd under en annan kub och bredvid 40 till. I vår lilla kub så har vi en tv och en lampa vi kan tända och släcka. Mysstämningen är på topp, fast ska jag vara ärlig tror jag vi kommer sova bra i vår lilla kub. Vad jag där med blev lite hastigt inkastad i var den japanska männens, vad ska vi kalla det, nakenhäng stund. Här trodde jag att jag kunde kila ner och köpa en kall öl. Trycka på Saunaknappen i hissen och sätta mig bastun. Väl inne i rum ett har jag förberett mig med ett par sköna badbyxor, inte för långa för att kunna bada ordentligt, och ska göra mig reda för att kila in på herrarnas badområde. Jag visste att jag var själv, bara jag och min kalla öl. Malin fick ju såklart hålla sig till damernas. Redan på vägen in ser jag att badbyxor inte var tillåtet i banområdet på en skylt, inga konstigheter tänkte jag och slängde in dem i skåpet för att kliva in i duschen och sen sätta mig i den bubbelpool som låg och puttrade. Bubbelpoolen som skulle mer eller mindre klassas som swimmingpool i Sverige var "härliga" 42 grader varm så med snigelsteg och hopp om att min kalla öl skulle rädda mig om något gick snett så tog jag mig tillslut ner i vattnet. Här, inne i dimman skapad ifrån värmen av vattnet var jag omringad av speglar och frostat glas där man kan höra Tokyos mullrande trafik i bakgrunden, satt jag på 3e våningen och kände mig som en yakuzamedlem...en svettig yakuzamedlem. Plötsligt hör jag ett gnissel och in kommer till min fasa FEM japanska spritt språngande nakna män!
Det visar sig att jag har hamnat mitt i ett traditionellt Onsen bad och allt vad det innebär. Männen börjar tappa upp varsin bunke med vatten Medans de stretchar sina ben och armar i alla vägar, vilket bjuder på mardröms-scener med deras ofriserade genetalier dinglades i varenda spegel i rummet, och det fanns många som sagt. Männen flyttade sig sedan till duschstationen där man sätter sig på en liten pall ca 10cm ifrån golvet och skrubbar varenda liten del på kroppen. Efter detta går man svängandes över till bastun och sätter sig i en lite skål, som omysigt senare borde fyllas av svett. Jag vågade inte vara kvar när männen skulle inta bubbelpoolen så när de satt i bastun passade jag på att smita ut, duscha och byta om. Vad jag dock inte missade var att när de väl var klara så finns det utanför badrummet ett grooming-rum där alla männen sätter sig framför en lång spegel på varsin pall med sina bara stjärtar och börjar kleta det ena och det andra i håret medan diskussionerna går vilt till...
Jadu, första dagen bjöd på mycket intryck. 2 veckor kvar...
Allt är ett äventyr med Malin
Om våra föräldrar visste vad vi gjorde idag i förväg hade vi haft ett antal argsinta meddelande och sms där det hade stått att vi absolut INTE skulle ge oss ut på sådana dumheter! Men som de trotsiga "medelåldingar" vi är så la vi det fiktiva dövörat till och höll våra munnar stängda om dagens strapatser tills nu...Förutom att Malin räddade en hamster ifrån att bli mosad av ex antal mopeder och blev en superhjälte i barnen som ägde dens ögon så har vi idag dragit på oss tuberna, fenorna och cyklopet för att bege oss ner på djupet och utforska gamla vrak ifrån andra världskriget! Vi har simmat runt bland gamla rostiga maskinrum och hytter, klämt oss igenom gamla torpedhål och lastrumsluckor, utforskandes med ögonen öppna och ficklamporna tända, nerverna på helspänn då man aldrig kan veta vad man stöter på där nere i mörkret...
Dock inte vår bild men samma vrak ;)
Det blev en heldag med 3 olika vrakdyk, alla var japanska krigsfartyg ifrån andra världskriget, sänkta av amerikanska helldiver bombplan. Med ett härligt gäng ifrån Corto divers som även bjöd på öl efter dagens slut kunde det inte blivit en härligare upplevelse. Dagens bästa var när vi hade briefing inför sista dyket vilket även var det minsta vraket på bara 60m, Malin skulle då säga att vi skulle dyks ner till en toyboat, men vad som kom ur hennes mun blev, "So we put on our stuff and dive down to the Toyboy"... Vad vi mötte nere på djupet låter vi hålla osagt och sparar till en regnig dag väl hemma i Sverige, men den här dagen har tro det eller ej "bara" varit en fullspäckad dag med upplevelser och glädje av dem alla sen det senaste inlägget skrevs.
Båten Krisolo
Våran kryssning började som ett gäng glada turister som letade sol och bad vilket slutade i ett gäng som ledsamt skiljdes åt och blev vänner för livet. Bara lyckan i Malins ögon lyste fram när vi fick reda på att våra dagar ombord på båten Krisolo ackompanjerades av "Chai chai", en 5 månaders gammal lekfull jack russel som kaptenen Arthuro försökte träna till skeppshund men som mer hade ambitionen att busa med Malin och alla som känner Malin så tackar hon ju givetviiiiis nej till att leka med valpen ;). Med hjälp av våran expeditionsledare Tox, så hittade vi efter en dag full med aktiviteter fram till vårt första basecamp. Det här stället går inte ens att beskriva hur vackert det är, omringat av vassa bergväggar simmar/kajakar man in genom kristallklart vatten in mellan två klippformationer, väl inne i lagunen möts man av en kritvit strand helt avskalad ifrån verkligheten med 6 hyddor, ett långbord och en rad av facklor. Kvällen spenderades med att våran mirakelkock Juan (21 år gammal och magiskt duktig på att laga mat) grillade en Trevally och fixade såser, grönsaker och givetvis Philippino-Power (ris) till del. Till faklornas sken vilken gav känslan av en robinsonomröstning och fritt flödande drinkar på Rom och ananas så avnjöt vi middagen för att sedan sätta oss på stranden med vår kylbox kall öl, berättandes historier framför brasan och titta på stjärnorna ovanför våra huvuden, isolerade på en strand, på en ö, med bara öppet hav utanför. Det var dag 1...
Dag två började med färsk frukt på stranden. Mango, bananer, ananas och papaya kombinerat med bananhjärta (man friterat rivna blommor ifrån bananträden) och ägg blev våran frukost innan vi simmade tillbaka ut till båten för att åka vidare. Vårt första stop för dagen blev en annan lagun, omringad av 100m höga klippor ligger en liten sandplätt i vattnet, den är i sig omringad av koraller och mängder fiskar vilket vi snorklade runt. Malin satt sig i en kanot med Chai Chai och tog en paddeltur istället :) efter vi spenderat några härliga timmar där rörde vi oss vidare till en by som vi strosade runt i och hälsade på lokalbefolkningen. Här tror de fortfarande att om man blir fotograferad så fångas ens själ i detta liv, så blev inget fotograferande här. Vi smet sedan vidare med båten till kvällens sovplats. Det var en ö med en fiskeby, vi fick bo på udden, en helt sandklädd udde med endast palmer och trähyddor, 50m ut i vattnet låg resterna av ett gammalt vrak på 2m djup som vi besökte och såg allt ifrån kuhl's stingray till squids (avlånga bläckfiskar). På kvällen introducerades deltagarna på expeditionen av svenska ölspel och efter två omgångar kunde knappt hälften stå, då kunde man tro att kvällen började närma sitt slut, men nej då, Tox, vår eminenta reseledare, löpte längs stranden in i fiskebyn och lyckades ragga upp en generator och en kareokemaskin... Ronan Keithing i all ära men viss musik kan inte ens starksprit bedöva...
Dag 3... Lite slitna men relativt utvilade trots att man fick gå och lägga sig till en 16öls version av "I believe I can fly" så tog vi äventyret vidare. Vårat första mål för dagen var att komma till den enda ön inom flera mils radie som hade en ismaskin. Pga gårdagens frekventa kylboxöppnande hade vi bara en kylig simmande vattenmassa kvar i boxen. Väl framme får vi de fasansfulla nyheterna att ismaskinen varit trasig och de har precis reparerat den så vi måste vänta 16 timmar innan isen är klar. Vi åker till en ö med en lång strand för att göra lite strandhäng, Malin springer fram och tillbaka på stranden lekandes med Chai Chai medan Simon gav sig ut med Sim, Desmond och Yao ut i vattnet för att snorkla, det här visade sig vara en av de bästa snorklingplatserna Simon hade varit med om och såg bla en stor barracuda till en grön sköldpadda simmandes bland korallerna och alla tusentals småfiskar i stim, sen lämnade inte Simon vattnet tills kaptenen tutade att det var dags för att åka till våran tredje basecamp. På andra sidan sundet skulle vi bo, längs en lång strand. När vi snorklade in så såg vi bla en liten scorpionfisk och en liten pipefish (Malin säger sjöorm). Kvällen spenderades med den sedvanliga underbara måltiden av Juan, de goda drinkarna av Aniel (som idag inte blev så många av goda anledningar) efter vi suttit på stranden och tittat på solnedgången satt Simon, Malin och Aiden ifrån York och delade skrönor tills ljusen slocknade och vi kröp in under våra myggnät för att sova.
Chai Chai & kaptenen
Dag 4. Vi gav oss iväg ganska snabbt efter frukost för att inhandla massor av is, den här dagen skulle vi göra en passage med öppet hav på båda sidorna i några timmar, så vi förberedde oss med öl och satt oss på madrasser på taket ovanför styrhytten (monkeyisland). Efter några blöta timmar av havsstänk och öl så kom vi fram till en fiskeby, där la vi till och kilade in i en hydda på stranden för att köpa färsk fisk, det blev snapper, sweetlips, squids, cuttlefish och annat ifrån dagens fångst. Vi rörde oss vidare till vår sista basecamp som var en sandig udde vackert belägen i ett sund med öppet hav på båda sidorna, här njöt vi av kockens nyligen pressade kokosnötsmjölk ifrån träden ovanför oss tillsammans med grillar och kokt fisk i en härlig gryta till solnedgången.
Givetvis med huvudingrediensen Rom/ananas i glasen. Efter middagen var avklarad och sängarna bäddade av Jurex (som var livrädd för den vita damen och kunde absolut inte sova på fast mark) och maskinisten Mike i vårat långhus på stranden där alla bodde den här kvällen, så packades det upp. Vi han bara avverka några enkla klapplekar, "Who What Hah" och "7up-filippino" innan den stod där på bordet, ett uppriggat system med 18tums skärm, två bastanta högtalare och en bas som inte lämna något åt slumpen. Kareokekvällen kunde börja! Danserna och låtarna låter jag denna gång vara osagd, kan bara hoppas att Malin uppskattade mina Marvin Gaye låtar dedikerade till henne... Kvällen kareoke slutade när bränslet till generatorn tog slut, vilket enligt "island-time" var mellan läggdags och frukost. (Island-time, no-time) vi han dock sitta uppe en bra stund till och prata på om allt möjligt under stjärnorna och facklornas ljus, innan det blev läggdags.
Dag 5. Ibland är man inte jättesugen på att vakna, trots att paradiset är utanför palmbladsdörren bara en meter ifrån en. Men efter lite dragandes i sängen och ett försök att få i sig en mango så besluta jag mig för att friska upp sinnena med ett dopp, då det var lite strömt så gick jag en bit upp på stranden med snorkel och cyklop i handen för att hasa mig ner i det friska klarblåa vattnet, väl i fick strömmen ta tag i mig och jag låg och flöt som en bakfull säck potatis längs med korallrevet som bjöd på en utsikt av en mängd olika fiskar som undrade vad det var som kom och flöt. Även en barracuda kände sig modig och simmade fram en halvmeter ifrån. När jag väl hade piggnat till och även passerat båten med 50m så simma jag in till stranden för att gå tillbaka. Där var Malin i full gång och lekte med Chai Chai. Våran sista frukost ned gänget blev varsin färsk kokosnöt proppad med bitar av melon, mango, ananas och banan. Kocken hade även gjort gröt för att lyxa till det. Vi gjorde en passage den här dagen och väl framme vid naturreservatet Coron Island så styrde kaptenen in bakom en liten ö, omringad av små obefolkade stränder och klippor. Väl på andra sidan stannade vi, här var det inte en våg på ytan och vattnet var som alltid kristallklart. Rakt under oss låg skelettet av en gammal krigsbåt som sjunkit för länge sen. Eftersom vattnet var så klart kunde vi sitta på båtens bjälkar, dinglandes med fötterna ovanför vattnet med varsin kall öl i handen och titta på de tusentals fiskar som omringade vraket. Vi snorklade givetvis en hel del där och avnjöt den sista lunchen ihop på båten. Efter vi njutit i några timmar där så var det slutligen dags för oss att anlända i Coron town. Vi bestämde oss alla eftersom vissa redan skulle flyga hem dagen därpå, att ha en middag på kvällen allihop. Efter 5 dagar med färsk fisk till lunch och middag så var det inte överraskande att nästan alla valde pizza till den. Efter lite kontaktinformationsbyten och kramar skiljdes vi åt med glada minnen att hålla kvar i.
Jag ska poängtera att jag inte har nämt någonting om grottorna, klipphoppen, de hemliga stränderna eller lagunerna vi besökte under resans gång så det finns helt klart mer att berätta men bäst av allt var att uppleva allt detta med ett härligt gäng :)
Dagen därpå sov Simon halva dagen, om inte liggandes i sängen så sov han gåendes, men det skulle vi råda bot på! Efter lunkat runt staden letandes efter ett bra dykcenter så bestämde vi oss för att fylla magarna. Vi hamnade på ett ställe som gjorde sina egna nudlar (tror stället heter Sinuba sa Balay) och tog varsin mie goreng samt efter lite missförstånd en 1,5l coca-Cola att dela på. Vi kunde nästan rulla ut därifrån, bortsätt endast att vissa detaljer på kroppen agerar bromsklossar. Med fullproppade magar och matsmältningssvetten igång återgick vi till vårt mål, att bestiga Mount Tapyas, 718 trappsteg i solen för att sitta på toppen och titta på solnedgången. Efter gått upp svajandes som ankor och med tunga steg nådde vi äntligen toppen och kunde efter någon timme njuta av solnedgången över busuanga och Coron island. Sen skutta vi ner och sov.
Nästa dag! Malin den lilla lurifaxen, som en soldat hade hon lagt sig i bakhåll och bildat allians med våran värd där vi bor Susan. Utan att Simon anar någonting (vilket han ändå inte gör på morgnar) så bjöd Malin på en överraskningsfrukost på sängen för att fira födelsedagen! Det bjöds på mango, bananpankakor och bryggkaffe. Hon kan hon den där Malin. Dagen firade vi genom att åka på en båttur till laguner och sjöar på Coron Island med båt, och käka lunch på stranden. På kvällen käkade vi på Balay igen, de hade köpt en 43 kilos yellowfin tuna vid lunchtiden av lokala fiskarna så det blev tuna sisig och tuna steak till middag som var givetvis supergott! För att avsluta kvällen så kikade vi förbi Tao kontoret i byn och där mötte vi Tox och Juan för att göra ett litet minifirande med givetvis ett glas Rom/ananas och så fick Simon en födelsedagspresent ifrån besättningen på båten :) Det blev dock ingen sen kväll för dagen därpå skulle bjuda på ett helt nytt äventyr, och det vet ni vad det var vid det här laget...
Om 6 dagar så kommer verkligheten smygandes tillbaka då vi möter upp bästa Carro och Erik i Tokyo, för två veckor i det galna landet. Det börjar kännas att vi närmar oss slutet på resan, men det kommer bli mer äventyr när vi kommer hem :)
Ifrån ris till ros
Resan till El Nido började lite i samma manér. Kvällen innan hade vi bett receptionisten (en för övrigt imponerande kvinna som jobbar 7 dagar i veckan, kl 06.00 till 24.00 med ett leende på läpparna och inte en ända gnutta självömkan för att försörja sin 4åriga son på egen hand) att boka en minibuss till oss vilket hon gjorde, vi fick reda på att vi skulle vara redo 08.30 och satt därför väckarklockan på 07.00 för att hinna käka frukost och packa i god tid.
När vi väl står där vid receptionen på morgonen 07.15 får vi till vår fasa reda på att vi ska vara redo 07.30... Hoppsan Kerstin. Vi slevade i oss frukosten och skuttade bort till "busshållplatsen" vilket var en vägkorsning i grus. Väl där får vi reda på av ett gäng lokalbor att den minivanen vi skulle åka med har gått sönder och vi får lokalbussarna istället. Det var inget att göra åt saken bara att hoppa på den lokala jeepnyn till Roxas för att där byta buss till El Nido. Det gick förvånansvärt bra första turen trots allt guppande, det finns inget annat än lerväg längs bergen till Roxas ifrån Port Barton, det var bara några småbarn som motvilligt la lunchen utanför bussflaket.
Väl i Roxas bytte vi till en tämligen modern buss, det var ju givetvis sk*tful men vad kan man förvänta sig ifrån kinesiska marknaden. Fönstren var högre än bussens plåtkant, men filippinarna har fattat grejen vad man vill se under en 5 timmars bussfärd! Sylvester Stallone marathon! De visade Rambo 1,2 och 3 samt en Expadables film vilket packade våran bussfärd proppfylld med action. Malin var i ett tillstånd av euforisk lycka (typ)! Wips så var vi framme, tappade räkning på tiden, undra varför...
Efter en liten promenad längs vägen kom vi fram till hotellet, vi checkade in och fick våran bunker, rummet är en liten koja på 10kvm i en gränd med en fläkt och ett litet badrum men vem ska hänga där! Vi slängde av oss väskorna för att skutta ner till stranden och ta oss ett dopp men så fel vi hade! Besvikelsen var lite ganska stor när vi insåg att den beryktade corong-corong stranden folk "vallfärdade" till för att bada och se på solnedgång bestod av en liten remsa sand närmast land och sen ca 50m gegga pga tidvattnet och långgrundhet vilket gjorde badupplevelsen mer till femkamp. Besvikelsen var stor men som tur var lyckades vi minska den genom mat och en något geggig men ändå vacker solnedgång.
Nästa dag tog vi oss in till byn för att lokalisera oss runt lite. Här registrerade vi oss på seglingen vi ska utföra och kikade med dykcentret när det fanns möjlighet att ta en tur, efter en rejäl lunch på ett ställe vi trodde var bra åkte vi tillbaka till våran strand för att lägga ihop en liten pick-nick påse bestående vuxendricka och chips för att ge oss längre söder ut till en annan strand vi sett i fjärran. Det blev en färd innehållandes "klättring" bland klippor längs vattnet och en hel del lekandes med eremitkräftor innan vi slutligen kom fram. Här var stranden vi hade sett fram emot, badvänligt, fin solnedgång och en bar med stolar! (Filippinarna eller rättare sagt de utländska gubbarna som kommer hit och startar barer/boenden är lite väl pengagiriga och bygger sina barer som McDonalds, fort in fort ut, så det saknas oftast sköna sittplatser där man kan sitta ett tag) vi spenderade kvällen där och kikade på solnedgången delandes en sarong. Det blev en väldigt bra picknick! Hem tog vi inte klipporna utan bilvägen som tog ca 20min promenad.
Dag 3/4 beroende på hur man ser det, var den stora fysiska dagen! Vi hade hyrt kajak och motivationen blandades med en vilja av stål! Vi gjorde oss redo, solkräm i överflöd, långärmade tröjor, både keps och solglasögon samt svepte åtskilda mängder vatten innan vi satt oss i dem gula räserkajaken vi hade hyrt. Malin hade frågat nästan alla som jobbar på hotellet om man kan paddla över till öarna mitt emot och fått svaret att ingen av dem hade någonsin varit ute och paddlat :)
Vi gav oss ut vid 11.30 och satt fart mot första udden. Tempot varierade pga plaskande och krockandes av paddlarna men viljan var fortfarande bra trots att vi båda insåg att det här var mycket jobbigare än vi båda trodde. Öl och Chips kanske inte var den ultimata uppladdningen kvällen innan... Vi kom slutligen fram till en öde vid strand på udden med det givetvis perfekt turkosa vattnet man oftast ser här omkring, så vi beslutade att ta en paus där i skuggan under ett träd. Pausen blev till 4 timmar och vi njöt lite för mycket på stranden för att kunna lämna den. Det blåste upp lite under dagen och det underlättade inte att vi hade motvind. Paddlingen tillbaka varvades av att Malin sjöng "till havs" med att hon skrek ut att "Det här är f****n det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv!!!" Det hårda paddlandet motvinds gav oss skavsår ifrån paddeln på tummarna men tillslut med hjälp av den legendariska stålviljan Malin består och lite bistående hjälp ifrån Simon så lyckades vi ta oss tillbaka till hotellet. Jag ska påpeka att vi tog oss ca 2km och att vårt första "mål" låg på runt 12km :) Kvällen avslutade vi genom att ta en tricykel in till byn och bokade en dykning för morgondagen, sen kilade vi förbi restaurangen vi besökte kvällen innan för att käka och det var det största misstaget den dagen... Vi både beställde hamburgare, stekt well done, men det förstod nog sig "kocken" inte på, vi fick ut ett par hamburgare som var lite stekta på toppen och helt råa i mitten vilket det visade sig efter vi ätit det en hel del av dem. Efter ett rabatterat pris och en tricykel hem kom maten upp lika fort igen. Vi tog kväll och gjorde oss iordning inför morgondagens dykäventyr.
08.30 gled vi in på dykcentret och provade ut våra heltäckande våtdräkter vi skulle ha under dagen. Malin jämrade sig och jämnförde den med att "en korsett ifrån medeltiden hade f*n varit så mycket skönare" men även hon ploppade in i den efter ett tag och ut på vattnet begav vi oss i båten mot Miniloc Island för att där påbörja vårat första dyk vid platsen "North Rock". När vi väl alla var i vattnet och påbörjade vår nedstigning plockade Malin fram de gamla takterna och vägrade sjunka, det slutade i att våran dykguide fick simma upp och proppa Malins fickor med vikter. Väl nere så löste sig allt bra och Malin hittade balansen igen. Vi dök längs klippor nere under vattnet och kikade på olika typer av krabbor, fiskar och flera olika koraller. Mot slutet dök vi igen en ravin med koraller på sidorna innan vi började bege oss uppåt.
Väl uppe kilade vi vidare till nästa dykplats som heter "Twin Rocks" här omvandlas vi av turkost vatten som kryllade av clownfiskar och anemoner. Medans vi gjorde vårat andra dyk och stötte på bland annat en krokodilfisk så förberedda killarna på båten inför våran middag. När vi kom upp bjöd de på grillad nyfångad fisk med mumsigt ris som vi älskar så mycket vid det här laget. Efter vi hade proppat oss mätta så körde de en liten sightseeing tur med båten och visade oss öns laguner vilket blev en härlig liten tur. När vi sen kom fram till vår sista dykplats för dagen "South Miniloc" så sa de till oss att det var sovdags, så man fick hitta valfritt hörn på båten och lägga sig för att slappa. Efter våran dykguide spenderat 20min till att härma en katt och sen ytligare 40min sovandes på en hink så var det dags att plumsa i igen. Det här dyket var vi tvinga att stanna nära botten då det var ganska frekvent båttrafik ovanför, vilket gjorde att Simon höll ett extra vakande öga på Malin, men hon löste det galant. Nere på botten stötte vi bland annat på en stor bläckfisk som var ute och spatsera, en hel del tonfiskar och en och annat stim av barracudor. Efter dyket bar det av tillbaka till byn med båten där vi tog en tricykel tillbaka till våran strand. Där på stranden hade vi fått nys om en bar som vi passerat här om kvällen som vi tänkte utforska "Happiness bar". Det visade sig vara en kille ifrån Iran med marockanska föräldrar som flyttat dit och startat en bar, han tillverkade all mat själv, allt ifrån hummus och schnitzlar till fiskbullar och pitabröd. Maten här var väldigt bra, samt att han fattat idéen med strandhäng. Det här stället blev vårt stammishak och gjorde helt klart den här stranden en bättre plats :)
Följande dag blev en slappardag, vi sov nog 12 timmar och spenderade resten av tiden till att ligga i skuggan på stranden och läsa böcker. Innan solen började gå ner så rörde vi oss upp för vägen till ett tapasställe som ligger rankad etta på tripadvisor bland restauranger i El Nido. Detta för oss var helt förbryllande, utsikten var fin men maten var värdelös vilket vi senare förstod med tanke på att alla bara kom dit för att dricka och prata spanska. Att vara i El Nido är lite som att vara i Spanien, det kryllar med spanjorer och spanska "mat" ställen sen är det ofantligt mycket fransoser som irrar runt på dagarna med deras ryggsäckar och letar boenden eller stockas kring wi-fi zonerna. I alla fall så håller vi oss till vårt stammishak i fortsättningen.
Dagen därpå bokade vi en båttur ut bland öarna. Vi valde en tur som skulle ta oss så långt bort som möjligt för att kunna se lite mer. Dagen började som vanligt med frukost på hotellet. Vi fick sen reda på att vi skulle ses 9.30 nere på stranden för att hoppa på båten, så Simon sättet sig på dass för att ta en stunds "uppladdning" ca 09.00 men till ve och fasa så var dasspappret slut!, och det underlättade inte situationen med att han som hade turen kom springandes och bankade på dörren att det var bråttom och vi skulle åka nu. Det är i sånna här situationer man får tacka att man har Malin, ängeln i nöden, som kan komma och rädda situationen. Hon sprang och hittade papper samtidigt som hon lyckades lugna den stressade båtmannen... Väl på båten i rekorderligt tillstånd så visade det sig att vi hade en till resenär med oss, Rickard ifrån Norrköping som älskade Pattaya och gillade gymma. Turen tog oss runt en ö som låg längst ut i kustbandet där vi besökte lite olika stränder som gömde sig bakom klippor. Det blev bra grillad snapper och kyckling till lunch som våra två båtkillar av okänd ung ålder lagade ihop. Simon blev lite kaxig när han fick dyka ner och lirka loss ankaret som hade fastnat mellan två klippor en bit under botten under vårt sista stopp som var en strand som man var tvungen att simma genom en liten grotta för att komma till, med kraften ifrån vågorna av sydkinesiska havet på ena sidan behövde man bara ta ett simtag, sen wips så trycktes man igenom av strömmen och in kom man till en lagun omringad av vassa klippor och en vit korallstrand i ena hörnet. Väl tillbaka på vår strand så tog vi oss till stammishaket och käkade fiskbullar och en stor mängd hummus.
Middagen med hummus och solnedgång
Idag har vi laddat inför båtresan som startar imorgon. Vi har laddat kameror, packat om och ska senare på briefing inför resan. Efter briefingen ska vi bort till stammishaket då han håller en årligt traditionell fest som de gör i Marocko en vecka efter påsk, han förklarade att hemma brukar hans föräldrar bjuda in 200 pers så han har lite att jobba på. Vad man gör är att vid solnedgången äter man massa sötsaker och dricker öl, får sockerkick, dansar och går sedan för att lägga sig.... Ska bli spännande det här :)
Strandhäng
Klockan 08.15
Malin: "- Simon, kan inte du gå och kolla med han som har stället när vi kan ta en buss till Port Barton"...
Så började måndagsmorgonen den 30:e mars. Simon hasade sig ut ur sängen med sitt vanliga lite trötta morgonansikte, slängde på sig ett par shorts och en t-shirt för att lunka ut till Ad som ägaren heter av "Green house puerto" i Puerto Princesa. Ad som vänligt och kanske lite mer än gärna ville dela med sig av sina tips och erfarenheter på sin brokiga engelska trots att han lämnat Holland för Filippinerna för sju år sedan, dessa tips kunde göra att man trots en enkel fråga med ett svar som vanligtvis endast behövde vara ja eller nej kunde fastna i så mycket som 30min pågrund av anekdoter som skulle tilläggas. Det var inte ett privilegium att prata med Ad men ibland fick man ta en för laget och sanningen är att han är vänlig och hjälper mer än gärna till.
Klockan 08.20 frågar Simon Ad, som för övrigt nästan alltid sitter vid sitt bord i trädgården. "Vilka tider kan vi åka till PB idag?". Ad svarade att han skulle ringa bussbolaget och kolla så han smet iväg och ringde. Ads fru Susan som var en äldre jättegullig filippinsk dam kom ut och sa att hon skulle göra iordning frukosten på en gång för man vet aldrig när de kommer. Så jag gick in till Malin igen som låg i sängen fortfarande och gjorde sig redo för att stiga upp för frukost. Vi började småpacka ihop våra saker och 08.35 hör vi dem ropa utanför, "Bussen är här!". Utanför hade en av Susans döttrar börjat dukat upp inför frukost men eftersom chauffören hade anlänt på mindre än 10 minuter så hade vi ingen tid att äta. Plötsligt blev det brottom, det väntade flera turister i bilen vi skulle med. Medan vi packade våra väskor för fulla muggar så styrde Susan om frukosten till ett par mackor vi kunde ta med oss, hon jämrade sig över att hon tyvärr inte hade någon termos vi kunde ta med kaffe i, vilket vi såklart inte alls hade räknat med och bar redan tacksamma att vi fått varsin redig skinka ost och ägg macka. Ungefär 08.42 sitter vi i bilen redo för att åka i 3 timmar norr ut... Snabbaste morgonen i mitt liv...
Väl framme i Port Barton så var det den gamla vanliga visan, man möter en grupp lokalbor som undrar om man har någonstans att bo och hävdar att de har det bästa stället att bo på. Det är ju inte första staden vi kommer till så vi hade redan bokat en natt på ett ställe så det var bara att slänga upp ryggsäckarna på ryggen och gå ner på stranden för att hitta det, efter ca 100m låg det, precis på stranden med hammockar av flätad bambu hängandes i palmerna. Rummet vi hade var fräscht och hade en mjuk säng så vi beslutade att stanna där 4 nätter till innan vi beger oss vidare.
Här i Port Barton har vi haft lata dagar där vi rört oss mellan hammocken och havet som för övrigt är lite kyligare här än i Indonesien, kanske svalkande 24-25 grader här, där nere var det 29-27. Vi har varit på snorkelturer och sett massa små fiskar, en hawksbill sköldpadda och en rocka. Vi käkade grillad fisk (grouperfish) på stranden på en utav öarna vi besökte. Vi har givetvis inte tappat äventyrskänslan och tog oss en 3 timmars promenad upp genom bergen längs floden till det lokala vattenfallet på ca 15m, vi fick även med oss en hund ifrån byn som bestämt skulle visa vägen dit och tillbaka. Idag hamna vi i en lokal fiskeby när vi skulle hitta till en annan strand som gav oss en insyn hur livet i Filippinerna är.
Port Barton har varit avslappnande, så man har verkligen kunnat kompensera för den hetsiga morgonen, vi ska få se om El Nido är lika lugnt...
Nytt land, nya färdmedel
Nu har vi tagit oss till Filippinerna, Puerto Princesa som ligger på Palawan. Vi har redan testat deras variation av taxi, tricykel.
Det är en moppe med ett litet extra utrymme bredvid chauffören, inte direkt gjord för våra europeiska rumpor. För det är precis så att vi får ner våra rumpor där. Och efter gårdagens runda som avslutades med punktering funderar vi på om vi kanske har ätit lite för mycket donken under den senaste veckan...
